Selwyn Warren, Brighton, England

Att växa upp i Storbritanien på 1970-talet var inte lätt. Det fanns ingen riktigt uppfattning om att barn hade känslomässiga behov förutom att det matades, kläddes och vattnades. Mina föräldrar arbetade båda hårt som lärare vid en tidpunkt då lärare fick väldigt lite betalt. I mitt hem var tv den främsta källan till underhållning. Min bror var borta på internat och när han blev 18 så flyttade han. Vi hade en ålderskillnad på tretton år vilket gjorde att jag aldrig riktigt lärde känna honom. När jag bodde på landet var jag väldigt isolerad, mina bästa vänner var grannens katt och min fantasivärld. Den stora trädgården var en tillflyktsort från livets intensitet. Min far, även om han var en mycket känslig man kunde ibland förvandla sin maktlöshet till aggression och min mamma av sina egna skäl inte kände ett behov av att skydda mig. Min far växte upp i en tid då känslighet hos män mestadels förväxlades med svaghet. Landet återhämtade sig fortfarande från två världskrig och mänskliga känslor stod inte högst upp på agendan.

Mina år i skolan var svåra. Båda skolorna var fulla av mobbare (både personal och elever.) En av förskolans läckerheter från fyra och ett halvt års ålder inkluderade att jag tvingades att skriva med höger hand, trots att jag är vänsterhänt. Att bli utskrattad när jag visade upp mitt konstverk framför klassen, bli tvingad att hopp i en djup pool utan flytväst, och att jag ständigt blev mobbad för att jag grät. Och för att inte glömma att då och då blev jag pryglad och slagen med tennisrack. Tyvärr sågs jag som en trofé eftersom jag var ett intelligent barn som kunde både algebra och latin redan vid sju års ålder. Jag levde i rädsla för den här platsen. Jag visste inte vad som skulle hända från en dag till en annan. Visste aldrig vart mobbingen skulle komma ifrån och på vilket sätt. Jag kommer ihåg att jag låg i sängen på natten och bad till Gud om att hjälpa mig eller till och med med sjunga en och annans psalm i ett försök att få någon vag form av förlåtelse. Mitt bestående intryck av gymnasieskolan var 800 pojkar, alla klädda klädda i svarta uniformer som kallade varandra efter deras efternamn. Trots att det statliga läroverkssystemet i England försökte vara allomfattande, försökte denna plats desperat arbeta som en offentlig skola och om du inte skulle på högskola eller spela rugby blev du inte riktigt uppskattad. Om man avvek på något sätt så blev man tittat på med ogillande. Att visa känslighet eller tårar kunde vara en katastrof så man lärare sig fort att hålla det dolt. De 6 sista åren i grundskolan var i huvudsak ett sätt att kontrollera folkmassan och jag var enfaldigt uttråkad.

Jag hade ett års paus i sjättestudie formen för att studera på den lokala högskolan i ämnen som jag kände mig passionerad inför -Politik och kulturgeografi. Har lyckade jag oxå att lära känna några tjejer trots att jag var väldigt blyg. Jag kommer oxå ihåg nyheten av att alla bar sina egna kläder. När jag ser tillbaka tror jag att huvudskadan redan hade skett redan i detta skede. Mitt första anfall av depression eller “låg humör” upplevde jag vid 10 års ålder när jag gick helt in i mig själv och inte kunde får kontakt med någon. Vid 18 kände jag mig väldigt arg och kämpande för att välja väg. Jag valde den första universitetskursen som såg lite intressant ut och den första kvinnan som visade sitt intresse för mig. Min självkänsla var väldigt låg och jag kände inte att livet var till för att njutas.

Jag flyttade tillbaka till min hemstad vid tjugoårs åldern. Jag kunde inte riktigt arbetet heltid för att leva eller ens söka jobb. Jag levde på att sälja vintagekläder och samlarföremål och försökte få ut mer fördelar. Medan rave scenen var i full gång njöt jag av folkmusik och sökte någon form av andlig upplysning genom terapier, gurus, rådgivning, yoga och försökte meditera. Jag studerade oxå shiatsu massage med en förhoppning om att kunna försörja mig på det. Jag flyttade till olika platser i sydvästra England mellan tjugo och trettioårs åldern och jag hade relationer med olika kvinnor, några var bra, andra katastrofala. Min brist på självkänsla och arbete gjorde det dubbelt så svårt för mig och jag hade återkommande depressiva episoder. Jag hade långa perioder med terapi, vilket hjälpte, men jag kände mig fortfarande vilsen, min tröst var på landsbygden och vid havet. När jag var i 40 års åldern drev jag klädbutiker, den sista butiken var ganska framgångsrik från början och jag började känna mig mer delaktig i gemenskapen, sponsrade konstutmärkelser och kände att jag kunde bidra med något där det behövdes. Tyvärr hade lågkonjunkturen andra ideér och jag förlorade affären, mitt hem och min relation.


Återigen försökte jag hitta mig själv och jag flyttade till en annan del av England. Jag tror att jag fortfarande har varit i trauma efter att ha förlorat min verksamhet och jag hade fortfarande problem med att engagera mig och arbeta. På något sätt hittade jag till 12 stegsprogram och jag deltar regelbundet i 12 stegsmöten kring medberoende. Möjligheten till missbruk har alltid varit i bakgrunden men trots stor användning av substanser så började jag lyckligtvis aldrig med en regelbunden användning. Jag har oxå arbetet med en affärsgrupp som specialiserat sig på att få människor att arbeta med det de älskar. En del av mitt problem var att jag aldrig brann för det arbete jag gjorde, vilket inte heller stöttade min psykiska hälsa. Där lärde jag mig oxå att ha en morgonritual så jag försöker gå upp före soluppgången, komma ut på landet och göra yoga. Jag ser nu mycket hoppfullt på framtiden. Jag arbetar inom området med mänskliga relationer och sexualitet, vilket jag älskar. Jag har flyttat till en vacker ny plats på landsbygden där naturen är min livsnerv. Jag tycker fortfarande att relationer är svåra men jag förstår och kommunicerar mina behov mycket bättre. Jag brinner för att arbeta med män och att stödja män genom dessa svåra tider, när vi känner oss vilse. Jag hoppas kunna fortsätta att arbeta inom detta område och göra skillnad och jag är tacksam till Hope projektet för att jag fick berätta mig historia.