Dan Eriksson, Arvidsjaur, Sverige

Jag föddes den 5 februari 1967 i Arjeplog. Mina föräldrar gav mig namnet Dan Axel Eriksson, och jag är känd som Dan. Mina samiska förfäders rötter går tillbaka ända till 1600-talet, och jag ser mig som en same också. Det var här som min långa och varierande resa i livet började. Vi bodde i Laisvall, Arjeplogs kommun och min familj bestod av mamma, pappa och fem bröder och en syster. Det var en trevlig, fin och trygg miljö att växa upp i och jag hade många lekkamrater. Jag fann ett intresse i att sjunga vid åtta års ålder när jag sjöng på en julföreställning i Laisvall.

Tyvärr dog min pappa när jag var 10 år gammal och han var endast 50. Eftersom både mina föräldrar härstammade från Arvidsjaur så flyttade vi tillbaka dit -68., och det blev en stor förändring för mig, ny skola och nya vänner. Det var här jag upptäckte glädjen med sport och jag började träna och tävla i simning. Jag spelade och dömde i volleyboll och jag gillade även löpning. Jag fann att träningen var en stor hjälp för min psykiska hälsa.

Min största sorg i livet inträffade 1977 när min älskade bror Anders tog sitt liv. Det var en fruktansvärd chock.

När jag nådde puberteten vid 12-13 års åldern upptäckte jag att jag var intresserad av såväl killar som tjejer. Det kändes både spännande, syndigt, skamligt och förbjudet. Det kändes förbjudet eftersom jag förstod på omvärlden att pojkar i min ålder bara skulle tycka om tjejer och inte om killar. När jag var kring 23 träffade jag min stora kärlek som var en kvinna och som jag fick två pojkar med, idag är dom 33 och 37 år gamla. Jag var verkligen kär i min fru och mina pojkars mamma och hon är fortfarande en nära vän till mig. Vissa människor frågar mig hur jag kunde leva med en kvinna och få två barn när jag är gay, så jag får förklara att livet inte är statiskt. Vi utvecklas och förändras i livet och såhär blev det för mig.

Jag åtog mig militärtjänst i Boden och det kunde ha varit ett paradis bland alla män, men det blev istället en tung tid och jag kunde inte vara mig själv. Jag arbetade även som skogsarbetare i sju år och när min äldsta pojke var två år började jag på Forest Master School i Skinnskateberg, en utbildning jag verkligen ville gå. Efter detta fick jag jobb som tjänsteman på Domänkontoret i Sorsele och trivdes väldigt bra i de fem år jag jobbade där. Jag blev sedan uppsagd på grund av en omorganisation.

Under hela den här tiden LÄGNTADE JAG EFTER EN MAN. Jag var otrogen några gånger och träffade män som jag hade sex med och detta fick mig att må allt sämre eftersom jag oroade mig för att bli avslöjad som homosexuell. Under en period av arbetslöshet kände jag att jag förlorade min identitet, och detta fick mig att sjunka än djupare i psykiska ohälsa. Många år av rädsla ledde till depression, psykos och social fobi. Jag var min egen största homofob. Allt om mig verkade fel…..jag såg märklig ut…..jag blev konstig…..pratade konstigt…..jag såg inte bra ut.


Jag hade konstant ångest eftersom jag skämdes för mina tankar. Jag blev beroende av socialbidrag och kände mig värdelös. När jag träffade nya människor ljög jag om varför jag var sjukskriven, men långsamt så började jag erkänna sanningen. “Jag är sjukskriven pga psykisk ohälsa!” Åren gick och allt blev värre, många läkarbesök, terapi och medicinering. Jag hade många självmordstankar och jag tänkte ut olika sätt att ta mitt liv på. Det var fruktansvärda år. Efter mitt första självmordsförsök tillbringande jag två dagar på intensivvård med min äldsta bror vid min säng. Jag ville säga till honom att jag var gay men jag kunde inte, det kändes otroligt svårt för mig att berätta sanningen. Läkarna kom med en diagnos och på ett lite konstigt sätt kändes det bra. Jag var bipolär och fick medicin, Litium, och jag kommer ta det resten av mitt liv. Efter mitt andra självmordsförsök kom jag väldigt nära döden och då insåg jag äntligen att jag var tvungen att berätta sanningen för de som stod mig nära. Jag började med min familj och att säga orden ”jag är gay” var inte lätt. Jag berättade sedan för mina syskon och närmaste vänner, och även om inte vändningen kom direkt, så kändes det lättare och jag insåg att jag måste prata mer om mina bekymmer.


Jag inser att min sjukdom är en del av den jag är och att den har givit mig erfarenheter och en stor förståelse för hur andra människor kan må. Jag har gått igenom ett helvete men har kommit ut som en stark och lycklig man som får chans att hjälpa andra att se andra utvägar än självmord.