Leif Holmstrand, Malmö, Sverige

Jag är 47 år men känner mig lite äldre. Jag växte upp nära skogen i ett litet samhälle i Dalsland, inte långt ifrån den norska gränsen. Under bardomen och skolan läste jag mycket, pratade mycket och skapade mycket, men var samtidigt inte riktigt engagerad i vad vi anser vara verklighet eller normalitet. Detta var både en välsignelse och en förbannelse.

När jag blev äldre kom paranoia in i mitt liv, och skam för att jag upplevde könsförvirring och homosexualitet. Psykotiska symtom började skada mig, liksom våldsamma övergrepp och dåliga livsval. Jag verkade locka till mig farliga och arga män och jag fick allt svårare för att skapa en normal inkomst och att leva ett vardagsliv och för att umgås.

Då och då gick jag in prostitution och min första storskaliga psykos tog nästan livet av mig och jag hamnade på sjukhus en period. Trots detta lyckades jag ta mig igenom utbildningen på konsthögskolan, där jag upplevde psykotiska episoder och snart fick jag diagnosen schizofreni och jag fick invalidpension. Några ganska mörka år gick och det var uthärdligt pågrund av vänner och kreativa dagar. Efter en tung episod med självmordsförsök och förstört språk och en förstör självbild belönades jag plötsligt med ett konstnärsstipendium för att tillbringa tre månader i Japan för att utveckla mina färdigheter. (Min konstnärliga produktion var sällan ett problem, nuförtiden är mitt skrivande och min konst mitt jobba och min försörjning och det stöttar mig att hålla mig frisk och glad,)

Jag var livrädd för att göra denna resa till Japan och tackade nästan nej till möjligheten. Min psykiatriker sa lugnt till mig att jag skulle åka, hon sa-“Tror du inte att de har läkare i Japan? Och du kan alltid komma hem om problem skulle uppstå.” Jag åkte till Tokyo efter att ha justerat min medicinering och det var starten på en fantastisk konstnärlig resa som gjorde mig till en självförsörjande konstnär och författare. Inte längre beroende av invalidpensionen. Jag har rest jorden runt sedan dess och har presenterat mitt arbete i Mexiko, Ryssland, Japan, Frankrike, Sydkorea och så vidare och jag delar mitt liv med kärleksfulla och medkännande män som jag älskar. Vi är en underbar vacker familj. Jag börjat njuta av att leva, lärt mig att lära känna nya människor och det verkar numer vara lättare för människor att känna, förstå och tycka om mig oxå. En viss sorts ny rymlig öppenhet har manifesterat sig utan att krackelera behovet av mina gränser mot våldsamma och destruktiva element på min väg.

Jag äter gärna utsökt mat, helst tillagad av någon speciell för mig. Jag lagar oxå mat, älkdar det även när jag inte lyckas. Jag tar långa promenader. Jag ordnar med blommor. Jag skapar vackra saker.